Vibeke om Sundsvallsstrejken och om Värdlandsavtalet med Nato

Hon är en av våra bästa talare. Dessutom är hon även av våra bästa författare. Jag talar om Vibeke Olsson. Igår var jag och lyssnade på henne, ute på Svartvik. Föreningen Svartviksdagarna hade bjudit in henne att prata om Sundsvallsstrejken 1879. Minnesplatsen för strejken har pga nya Sundsvallsbron flyttats till Svartviks gamla sågverk, från platsen där de 6000 sågverksarbetarna samlades i maj det året. Arbetarna fick lönen sänkt samtidigt som träpatronerna fick hela tre miljoner i bidrag från riksdagen, för att överleva prisfallet på trämarknaden. Pengar som de festade upp på Knausts Hotell Nord medan arbetarnas familjer såg svälten torna upp framför sig.

Vibeke läste ur Strindbergs Röda rummet som kom senare samma år, där han låter snickaren lova att det kommer en dag när arbetarna skulle komma ner ”från Vita Bergen, från Skinnarviksbergen, från Tyskbagarbergen och vi komma med stort dån, som ett vattenfall” och inte begära utan ta tillbaka vad de skapat och ha rätt till.

Men det stora upproret kom inte i Stockholm, det kom i Sundsvall strax innan boken kom ut. Och sågverksarbetarna vann inte strejken. Flera tusen soldater och sex kanonbåtar tvingade dem tillbaka. Men de vann Sverige, som Vibeke sa. Här togs den första stora striden som ledde till det moderna Sverige, med rösträtt och välfärd, med fackföreningar som drev Sverige framåt.

- Ni borde kaxa upp er, ni Sundsvallsbor, sa Vibeke. Det var här det startade.

Strejken var viktig för att den gav arbetarna ett ansikte. Och för att den exponerade förtrycket, gjorde det synligt. Nu ställdes kraven på högre lön, på 8 timmars arbetsdag, på rätt att organisera sig i fackföreningar. På ett annat samhälle. Och på rösträtt, rätt att rösta till riksdagen hade bara 5% av befolkningen. Många hade lärt sig ställa krav inom frikyrkorörelsen där alla hade en röst.

Samtidigt hade just tidningar börjat få masspridning tack vare det billigare pappret. Och nyheter från strejken spreds i hela landet. 

Här, i Sundsvall, börjar det nya Sverige med sågverksarbetarnas strejk.

Långt senare, efter framgångshistorien, vände det igen. Sundsvall är med i den historien också. Tillbaka till platsen för samlingen av strejkande arbetare. Vid dagens södra brofäste. Arbetarna vid brobygget fick lönen sänkt, dvs de arbetade för en lön långt under vad de skulle ha enligt svenska kollektivavtal. 1879 blev det stora protester, men på 2010-talet stod arbetarna försvarslösa. Om de pratade med facket skulle de skickas tillbaka till Slovakien.

Något hände när vi gick med i EU. När marknaden och nyliberalerna återtog makten. Men det är en annan historia. Vi pratade också om den vid fikat i det fina Svartviks café efter vandringen på kajen, där kvällsvinden kylnat på och förebådade ett regn som kom senare. Vibeke nämnde också alliansfriheten och hotet mot framtiden i form av en smygande anslutning till Nato, via Värdlandsavtalet.

Idag ser jag Vibekes krönika i Flamman, där hon skriver att det är en del i den svenska kulturen att stå upp för alliansfrihet och fred. Hon har så rätt. Men vi riskerar att tappa mycket av den svenska kulturen om vi inte står upp för den. Snart är det omröstning om Värdlandsavtalet med Nato. Majoriteten av svenska folket är emot det. Vänstern är emot det och många sossar och även borgerliga väljare. Ring upp de socialdemokratiska och de andra riksdagspolitikerna och tala om hur fin den svenska kulturen, med alliansfrihet och fred, är. Den började t o m långt tidigare än den stora strejken bland sågverksarbetarna i Sundsvall. Säg åt dem att rösta nej till krigsalliansen Nato!