måndag 27 december 2010

Trainspottern - nu som talbok

Idag fick jag veta från förlaget, Ord&Visor, att min bok har lästs in som talbok och finns att låna på bibliotek. En inspelning speciellt riktad till människor med läshandikapp. Men kan lånas av vem som helst, vad jag förstår.
Ansvarig för beslutet och för inläsningen är något som heter talboks- och punktskriftsbiblioteket. Har alltså ingen koll på vem som läst in den och hur det låter. Jag visste ingenting i förväg om detta. Men det ska bli mycket spännande att lyssna på den.
Vet inte heller om den finns att låna på alla bibliotek.
Har en del att kontrollera. Det står också i meddelandet att boken även kan köpas.

lördag 18 december 2010

Tågupproret i lokala tidningar

Jag har under veckan blivit intervjuad av både Sundsvalls tidning och Dagbladet.
Artiklarna finns på
http://dagbladet.se/nyheter/sundsvall/1.2590058-strider-for-jarnvagen
och
http://st.nu/ekonomi/1.2587676-uppror-for-battre-tagtrafik

Tågupproret har rullat igång

Så är det igång. Tågupproret. Se http://www.tagupproret.se/
Där finns bakgrunden, att vi från två SEKOavdelningar tillsammans med Miljöförbundet Jordens Vänner och Järnvägsfrämjandet pratat ihop oss om en text för att samla folk kring ett uppror mot att tåg inte rullar som de ska. Ett uppror som riktar sig mot politiker som medvetet låter tågtrafiken köras i botten via avregleringar och indragna investeringar.
Över 1000 personer har på en vecka skrivit under namninsamlingen och ännu fler har gått med i Facebookgruppen med samma namn, Tågupproret.
Nu ska vi gå vidare och bredda organisationen. Fler ska med på tåget och visa att vi är många som inte accepterar denna politik.

Trainspottern rullar på

Ibland överraskar försäljningen. Fick nyligen av en kollega på SJ en lapp med ett namn och ett tel.nr. En man som hade hört talas om att en tågmästare skrivit böcker med berättelser från tågresor. Nu ville han köpa mina böcker. Det fick han förstås. Han hette Jörgen och hade arbetat tidigare på SJ. Vi träffades några dagar senare på tåget och hade ett fint samtal och han fick sina böcker.
Förra veckan var jag på två möten och pratade. Först hos Svenska Järnvägsklubben i Sundsvall, där jag visade bilder från och pratade om tågresor i Kenya, plus att vi pratade om arbetet på järnvägen idag och jag sålde en del böcker.
Kvällen efter var jag på Matfors Bibliotek och pratade Trainspotter-boken och SJ idag inför ca 25 personer och sålde böcker också där.
Järnvägars roligt att prata om SJ med folk. Alla är intresserade, har själva en historia på gång.
Jag börjar alltid med att säga att om du sitter i en församling där ingen riktigt får igång ett samtal, det är mest tyst, så är det bara att säga två bokstäver, S och J, så blir det världens kakalorum. Säger man sedan att man jobbar på SJ så får man räkna med att krutröken snart ligger tät i rummet, och att allas pipor är riktade mot dig. Men det kan jag ta.
Nu har jag sålt slut på mina böcker och beställt de sista exen från förlaget. Härligt.

onsdag 1 december 2010

Göransson i Sundsvall

Bengt Göransson, denna kunniga och skarpa kritiker som en gång var kulturminister, besöker i dagarna Sundsvall. Ikväll var vi och lyssnade på honom på Råa Rummet i Stadshuset. Fullsatt.

Föreläsningen var helt briljant. Så mycket godbitar på så kort tid.

I centrum var denna förändring i samhällets syn på människan; från att vara en medborgare med ett ansvar i samhället, till en skattebetalare utan annat ansvar än att hålla nere utgifterna. Människan som kund och konsument. Politikern som besparare, leverantör.

Runt detta ser vi privatiseringarna som undanröjer grunden för samhället. Detta som kallas förnyelse, men som har en medeltida förebild och är en återgång till det gamla feodalsamhället, där kungen lejde ut samhällsuppgifterna till feodalherrar. Detta ledde till samhällets upplösning.

Helt patetiskt blir det när offentligheten ska överta denna modell. Som med SJ. SJ tror, sa Göransson, att deras uppgift är att sälja biljetter. Och så är det ju. Politikerna har gett SJ i uppdrag att köra tåg och att leverera in pengar till ägaren, staten. SJ har glömt allt annat än detta att tjäna in pengar genom att sälja biljetter. SOS Alarm ska tjäna pengar till staten, inte i första hand en bra verksamhet.

Kulturpolitiken har genom borgerlighetens nyliberalism blivit en fråga om underhållning, inget annat.

Riktigt rolig blir Göransson också med alla sina hänvisningar till andra texter. Som hur han reagerar på olika ord. När han hör ordet harmonisera till exempel. Det låter ju bra. Då förstår han att någon försöker luras. Han kom ayt tänka på en gammal grekisk myt där harmonisera betydde att anpassa människor till platsen, inte tvärtom. Så människor fick kapas om de var för långa eller läggas i sträckbänken om de var för korta. Det är harmonisering.

Mycket annat klokt blev också sagt, om skolan, om dagens behov av enorma arenor. Varför bygga arenor som kan ta in fler än det finns folk till? Jo, det hade han fått ett svar på. Det är för att arrangören måste ta in så mycket folk för att ha råd att köpa in de dyraste konserterna. Men kommer det så mycket folk? Tänkte inte på det.

Men vid frågeställningen kom frågan som Göransson inte gav något bra svar på:

- Finns det då något hopp? Vad kan vi göra?

Svaret blev att han själv tagit sig rätten att tala fritt, vara kritisk utan att behöva, som en minister, hitta botemedlen.

Vad behöver göras?

Organisering, organisering och organisering. Någon måste organisera motståndskampen. Istället för att överta det nyliberala programmet som arbetarrörelsen gjort, måste det bli ett motstånd mot, som Göransson kallade dem, "de välutbildade dumbommarna".

Resa i Kenya


Tillbaka i Sundsvall efter tre fantastiska veckor i Kenya. Först en
fem dagars vandring uppför Mount Kenya. Vi kom upp till över
4600 m ö havet. Sedan satte vädret, snön stopp.



Vi fortsatte med tre dagars safari i Masai Mara. Helt underbart
med alla djuren. En stor upplevelse.
Sedan avslutade vi med Lamu, den underbara arkipelagen
strax utanför Kenya kust.



Här några första bilder.

lördag 30 oktober 2010

Trainspottern och Boken på arbetsplatsen

Har återigen varit med på seminariet Boken på arbetsplatsen, som nu genomfördes för 10:e gången. Jag har nog varit med på sju av dem. Tidigare på Brunnsviks folkhögskola. Nu på LO:s Runöskolan för andra året.
Fackligt aktiva kulturintresserade träffar författare och ABF:are och pratar bl.a. om hur kultur kan stärka arbetarnas enighet och styrka på arbetsplatserna.
En uppgift är att hjälpas åt att sprida arbetarlitteraturen och -konsten på arbetsplatserna. Med t.ex. arbetsplatsbibliotek och projekt som Läs för mig pappa. Men också med skrivarcirklar och projekt som knyter an till den egna arbetsplatsen. Kan ju också vara teater, sång och musik, konst.
Som på SJ i Sundsvall. Boken Järnvägsliv som jag redigerade åt förlaget En Bok för Alla, som borgarna har försökt få bort, kom till på det sättet. Jag samlade ihop bra texter som alla hade något med järnväg att göra. Texterna var skrivna av mestadels välkända författare.
Efter det var det naturligt att samla ihop berättelser från oss själva. Historier om arbetet på SJ, om arbetskamrater, resenärer, chefer. Boken kom förra hösten och heter Trainspottern och andra berättelser från arbetslivet. Den gavs ut av förlaget Ord & Visor (www.ordvisor.com) Roliga anekdoter blandat med längre mer dramatiska berättelser om verkliga händelser eller som de skulle kunna ha skett. Dagens Nyheter skrev "Dramatik och erotik på spåret". Några kopplingar till fack och politik finns där också. Bolagiseringar och avregleringar kan man inte undgå att ta upp. Politiska beslut som förstört mycket av arbetsmoral och arbetsglädje. Men som sagt; tagit död på den har de ännu inte lyckats med.
Dessa böcker har varit mitt sätt att göra praktik av diskussionerna. Andra skriver andra typer av böcker. Oftast mycket bättre dessutom. I år fanns bl.a. författarna Jenny Wrangborg, Torgny Karnstedt, Maria Hamberg, David Eriksson, Renzo Aneröd, Hans Lagerberg, Kjell Johansson med flera på plats. De flesta är liksom jag med i Föreningen Arbetarskrivare. Deras böcker ska vi sprida på arbetsplatsbibliotek tillsammans med andra bra böcker.
Det vore kanon om det kunde bli fler böcker som skildrar arbetet och arbetarklassen. Människors liv på arbetet men också utanför. Böcker som förklarar, som roar, som förskräcker, som gör en glad eller förbannad, böcker som får oss att gå vidare i livet stärkta i övertygelsen om att vi inte är ensamma, att vi har en identitet, en gemenskap, en klasstillhörighet.
Det skulle göra livet lättare, stärka det fackliga arbetet och stärka oss själva.
Så läs och skriv! Skriv där du står! (För. Arbetarskrivare kommer senare att presentera en kampanj med just denna rubrik, jag kommer tillbaka senare till den.)

torsdag 7 oktober 2010

Har ni ingen skam i kroppen?

Ni som beslutar om att cancersjuka och andra svårt sjuka tvingas ut i arbetslöshetsköer;
Ni som beslutar att sänka ersättningen för arbetslösa och sjuka;
Ni som beslutar att samtidigt sänka skatten för de rika i samhället, så att politiker som Reinfeldt och hans fru får 125 000 kronor mer efter skatt per år, samtidigt som vi alla gemensamt förlorar nära 100 miljarder varje år, pengar som kunde ha använts till att trygga välfärd och arbete åt unga och gamla;
Har ni ingen skam i kroppen?

Ni som beslutar att rea ut skolor till vrakpris för privata företagare att göra stora vinster;
Ni som med lägre skatteinkomster underminerar för skolor och sjukvård och gör rika allt rikare;
Ni som beslutar att sabotera kollektivtrafiken genom allt fler avregleringsbeslut och gör det dyrare och svårare att åka tåg och dessutom försämrar säkerheten under tågresan;
Har ni ingen skam i kroppen?

Ni som låter 100 000-tals ungdomar gå utan arbete och utan bostad;
Ni som medverkat till att vart åttonde barn i dag lever i fattigdom i Sverige, och att en vd-lön är 50 gånger större än en industriarbetarlön;
Har ni ingen skam i kroppen?

Ni som höjt kostnaden för arbetslöshetsförsäkring, så att många nu är arbetslösa utan att ha ens a-kassa;
Ni som försämrar villkoren för en bra arbetsmiljö på arbetsplatserna, så att vi riskerar allt fler olyckor;
Ni som beslutar att stödja lönedumpning och försämrade förhållanden på också svensk arbetsmarknad med bland annat Lex Laval;
Har ni ingen skam i kroppen?

I dag den 7 oktober är en internationell kampanjdag för "World Day For Decent Work". "Decent work" handlar om att skapa jobb med anständiga villkor i hela världen. Där ingår grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet, möjlighet att kunna försörja sig, full sysselsättning och god arbetsmiljö.
Svenska politiker bidrar aktivt till att göra villkoren i arbetslivet allt mindre anständiga.
Har ni ingen skam i kroppen?
Åke Johansson
Seko Trafik Västernorrland

tisdag 7 september 2010

Kallskänkan som får årets Stig Sjödinpris


Jenny Wrangborg blir årets mottagare av Stig Sjödin-priset. Mycket välförtjänt.

Hon var i Sundsvall nyligen och pratade på ett möte till stöd för utförsäkrade från Försäkringskassan. Då gjorde jag en intervju med henne. Delar av den artikeln följer här.


Plötsligt dök hon upp i Sundsvall i lördags. En ung kvinnlig poet som överraskat förlagsvärlden med en debutbok, Kallskänken, som tryckts i 5000 ex, på nya förlaget Kata. En upplaga som dessutom sålt slut. Försäljningssuccén har gett henne många uppläsningsuppdrag och även plats i TV-soffor.

- Det verkar finnas ett stort sug, berättar Jenny på mjuk skånska , efter att få läsa om erfarenheter från arbetslivet. Annars kan man tro av media att det inte finns några arbetare längre. Det här är en motvikt. Att arbetarrörelsen tagit emot boken så positivt känns också bra. Kulturen har varit eftersatt länge.

Till Sundsvall var hon inbjuden av Aktionsgruppen för de utförsäkrades rätt och olika fackföreningar, bl.a. SEKO. Där medverkade hon tillsammans med bl.a. en man som väckte starka känslor, när han berättade om sin fru som tagit livet av sig i ångest över de nya sjukskrivningsreglerna.

Kopplingen Människa-Maskin är ett vanligt tema i Jenny Wrangborgs diktning. Med textrader fyllda av stor vrede pekar hon på hur hon mer ses som maskin än som människa på arbetsplatsen. Där finns ett tydligt släktskap med Stig Sjödin, poeten och bruksarbetaren. Det är också en av hennes favoritpoeter.

- Hans dikter skrevs visserligen för 50 år sedan, men det är samma frågor som gäller också idag och inte bara på fabriker. Boken Kallskänken handlar inte bara om kök utan egentligen om hela samhället. Om maktlöshet, arbetsmiljö, underordning och andra orättvisor.

Andra favoritförfattare hon nämner är Ingriud Sjöstrand, Pablo Neruda och Bertolt Brecht.

Hon har fått många recensioner, men alla är inte helt positiva.

- En del recensenter tycker att beskrivningarna av arbetet är okej, men att jag går för långt när jag i dikterna vill att läsarna ska vara med och förändra arbetsvillkoren, att gå till kamp mot orättvisor. Då är det inte accepterat som poesi längre. Men för mig räcker det inte med att beskriva verkligeheten. Jag vill förändra den också. Vi ska inte vara rädda för att formulera detta i dikterna.

ÅJ

torsdag 2 september 2010

Stödtrupp åt Nato

Stödtrupp åt Nato
Publicerad i LOTidningen 27 augusti, 2010 09:57
Miljöpartisten Per Gahrton, som också är deckarförfattare, tar i sin senaste bok, Älgjägarna (Förlaget Cosy Crime), upp bl.a. kriget i Afghanistan.
Intrigen leder också tillbaka till händelser under FN-insatsen i Kongo på 1960-talet, en annan svensk skamfläck.
Att Sverige är i krig vill inte de som skickat iväg trupper till Afghanistan hålla med om. Men faktum kvarstår att svenska soldater deltar i ett krig, där de dessutom lyder under Nato-befäl. Trupperna är definitivt mer krigsbevarande än fredsbevarande.
Hur kom det sig att svenska politiker ställde sig som på rad bakom ett snabbt ja, när Nato begärde hjälp i kriget mot terrorismen? Ett krig som till syvende och sist inte handlar om mänskliga rättigheter, utan om att bevara det amerikanska och västliga inflytandet i Centralasien.
Det alliansfria Sverige har tidigare agerat fredsmäklare i många konflikter. I Afghanistan skulle den chansen varit extra stor, med tanke på den goodwill Sverige fått genom Svenska Afghanistankommitténs (SAK) mer än 30 år långa verksamhet i landet. Särskilt med tanke på den stora mängd afghaner som deltagit i praktiskt uppbyggnadsarbete tillsammans med SAK.
Men idag är den möjligheten helt körd. Sverige har samtidigt med att man ställt sig bakom Natos strategi i Afghanistan frånhänt sig rollen som förespråkare av fred. När man borde prata om ett eskalerande behov av ett fredsinitiativ, så ges istället svenska soldater utökad rätt att skjuta för att döda.
Men hur många gånger ska det behöva sägas? Kriget kan inte vinnas. Till och med de amerikanska militärerna själva säger det. Ockupation skapar motstånd. Ju fler utländska bombningar och andra angrepp, desto fler nya motståndsmän som vill hämnas bröders död.
Danska Politikken skrev nyligt att Danmark, Tyskland, Storbritannien och USA tillsammans lagt ut motsvarande över 2 450 miljarder svenska kronor på vapen och soldater i Afghanistan. Det är nära tio gånger så mycket som satsats på fredligt bistånd i landet.
Dessutom är en stor del av biståndet kopplat till militären, kontraproduktivt, gynnar korruption och ökad osäkerhet i landet. Att hela Nato-strategin bygger på okunskap om det afghanska samhället och på samarbete med lokala krigsherrar och opiumhandlare har omöjliggjort framgångar.
Pierre Schori står dock fast vid alliansfriheten och vid fredstanken. I boken Vägen ut ur Afghanistan (Leopard förlag) ger han många argument mot kriget och för att ersätta soldaterna med en strategi för fred som rymmer en ny Marshallplan, rättsväsende och korruption, vallmoodlingar, kvinnors rättigheter, landsbygdsutveckling m.m.
Han har deltagit vid många internationella konferenser om Afghanistan. Kunskapen och möjligheterna har funnits men makten har legat hos Nato istället för hos FN.
Att den socialdemokratiska ledningen lyssnar mer på Nato-hökar än på Schori är djupt tragiskt.
Så varför agerar Sverige stödtrupp åt Nato? Det är inget annat än en ren anpassningspolitik och en smygande anslutning till Nato. Det gäller också den senaste s-mp-linjen, att efter att ha stött beslutet om ökad militär insats, avvakta till hösten 2011 med nya beslut.
Sveriges militära insats bör, enligt Schori, avslutas snarast, lämpligen i oktober 2010, då ISAFs mandat i Mazar i Sharif upphör.
Dessutom citerar han förre försvarsministern Björn von Sydow (s), som ger en orsak till krigspolitiken:
”Försvarsmakten hade ett stort behov av internationella operationer för att få en modern stridsförmåga.”
Samma ord som används av en socialdemokrat i Per Gahrtons bok och visar den militärindustriella lobbyns styrka.
Det vore ett välbetänkt besked från de rödgröna att följa Schoris råd och stödja afghanska folkets längtan efter fred istället för att fortsätta att krama Nato och agera krigsbevarande.
Åke Johansson
LO-Tidningen Kultur

lördag 24 juli 2010

30 år efter Vysotskijs död

Vargjakten, Den döde, På Bolsjom Karetnyj, Ingen mans land, Mina hästar, Jag växte upp under Leningrads belägring.
Sånger med texter om en värld det inte var tänkt att vi skulle känna till. I de officiella sovjetiska historieböckerna fanns den inte.
Men när trubaduren, skådespelaren och poeten Vladimir Vysotskij dog för trettio år sedan, 25 juli 1980, följdes han till graven av flera hundra tusen människor. De kände till verkligheten. Fattigdomen, korruptionen, att inte kunna lita på myndigheterna, att hamna i fängelser eller läger. Om hur enkla människor knuffades undan för att de högre upp skulle gå före i kön. Om hur de stora tjuvarna lurar både småtjuvar och hederligt folk. Och ändå en stolthet över att vara delaktig i detta land.
Sångerna kan kallas moderna folkvisor, rysk blues, krigssånger, tjuvsånger. Men vad de än kallas så är de allt annat än hovsamma. Någon hovsångare åt överheten blev han inte. Istället är sångerna råa, desperata, längtande, smärtfulla, fräcka, cyniska och samtidigt så kärleksfulla och sentimentala. Och hans sätt att sjunga måste läggas till. Hans hesa uppfordrande röst som intensivt skrek ut begäret efter lyssnare. Hör min röst! Hör min sång! För helvete!
Alla lyssnade också och tog honom till sig. Ingen tycks ha kunnat låta bli att älska honom. Men det fanns en gräns. Ytterst få av hans sånger kunde säljas öppet under hans livstid. Men desto mer sökte folk efter de illegala banden.
Han blev känd i Sverige mycket tack vare Fria Proteaterns föreställningar och skivinspelning med titeln Sånger av Vysotskij från mitten av 80-talet. Stefan Ringbom från Fria Pro fortsätter att sjunga hans sånger. Det dyker också upp nya inspelningar, ofta av unga vissångare, som Dan Fägerkvist och visgruppen Volodja. Ibland dyker det upp hela föreställningar kring Vysotskijs texter, sånger och inte minst hans liv och den värld hans texter speglar.
Då, när han levde, fanns bandinspelningar att köpa på svarta marknaden i Sovjet och i övriga östeuropa. Hans mer än 600 sånger var omåttligt populära och han uppträdde gärna med sina sånger, när det var möjligt. Hans yrke var annars skådespelarens. Efter teaterutbildning hamnade han på den kända närmast oppositionella Tagankateatern i Moskva. Han deltog också i ett tjugotal filmer, bl.a. som polis i kriminalserien Den svarta katten och Muratovas film Kort möte.
Men hans hårda liv, med arbete, arbete och arbete, varvat med alkohol, gjorde också livet kort. Vladimir ”Volodja” Vysotskij blev bara 42 år gammal.
Nu är det tack vare bl.a. Youtube möjligt att också lyssna på originalet. Sök t.ex. efter Vargjakten eller som den heter på ryska Охота на волков.
För den som vill läsa hans texter finns boken Vargjakten, med 48 av hans sånger i bröderna Palmaers tolkningar, på förlaget Karneval och då medföljer en cd med 17 sånger inspelade av Fria Proteatern. På svenska finns också hans hustru skådespelaren Marina Vladys bok En kärleks saga (Norstedts 1988) och på förlaget Fram kom 1991 boken Vladimir Vysotskij Människa, Poet, Aktör, som bl.a. innehåller en längre intervju med trubaduren och många av hans texter översatta av Ola Palmaer.
Läs, lyssna och följ med in i Vysotskijs värld.




fredag 16 juli 2010

Fantastiskt att folk åker tåg

Det är fantastiskt att folk fortsätter att åka tåg. Dagens problem är egentligen resultatet av flera tiotals år av planerad nedläggning av järnvägen. Det skedde från femtiotalet och framåt då näringsliv och politiker vurmade för framtidens bilsamhälle, understött av svensk bil- och lastbilsindustri.
Fortfarande på 80-talet planerade SJ för en trafik från Gävle och söderut. Ingen järnväg i norra halvan av landet. Men så kom frågorna om ifall oljan skulle ta slut och om klimathot och plötsligt skulle det satsas på järnväg. Men knappt var den tanken född förrän nyliberalerna kom på att här skulle det tjänas pengar åt den privata storfinansen. EU bestämde om avreglering och privatisering och Sverige gick i spetsen.
Av SJs 40 000 anställda är vi idag mindre än femtusen kvar. Och de som är kvar har fått nya regler att följa. Den gamla stoltheten att vara järnvägare finns inte längre. Järnvägskulturen är borta. Idag handlar det om business och vi som jobbar ska bara ge ett leende till kunden och resten ska våra chefer sköta.
Då går det som det går.
Läs gärna boken Trainspottern och andra berättelser från järnvägen som jag gett ut på förlaget Ord&Visor. Beställ från mig, ake_j@telia.com eller förlaget, se www.ordvisor.com
Några exempel på recensioner och artiklar om boken finns här intill.

tisdag 15 juni 2010

Lär dig spela benflöjt på lördag


I Sundsvall på lördag? Då ska du inte missa Anders Pettersson, när han spelar på benflöjt uppe på Norra Berget i samband med Vikingamarknaden. KL 13-16. Han ska dessutom lära oss andra att både spela och tillverka flöjt av ben. Anders, från Näsåker, är också en hejare både på att sjunga och läsa poesi. Finns på youtube.

Dessutom var han järnvägare i Långsele förr i tiden. Ingen dålig cv.

söndag 23 maj 2010

Vandring i överklassens Stockholm

Var i Stockholm hela lördagen och eftersom det var ett otroligt fint väder så var jag ute o promenerade. Först runt Skeppsholmen och Kapellholmen. Tittade på båtar o skepp. Njöt av solen och allt grönt i trädgårdar o parker. Kände den söta mjuka o sköna doften från häggen som var i sin bästa skrud. Undrar om den blir lika ful som i Sundsvall när hela trädet tas över av larver som i sina nätkostymer äter upp varenda grönt blad, tills allt är bara slut o man kan tro att nu är vi mitt inne i en film från ett framtida krig där Viggo Sörensen vandrar fram med nåt svart i blicken o allt annat är grått eller brunt.
Inte bara häggen blommade. T.o.m. syrenen var i skön knoppningstid. Kunde doftas. Kännas vara på väg.
Så gick jag vidare längs kajerna bort mot Strandvägen, fortsatte mot Gärdet längs vattnet och tänkte runda bort mot Rosendal där det finns en bro över till Djurgården. Vackert, så vackert. Stannar och fikar medhavd lunch uppe på en kulle med utsikt över vattnet och Djurgårn.
Men så? Ibland hörs högtalare. Det är nån tävling. Kanske kappsegling eller kanot?
Färdigfikat, jag vandrar vidare längs stranden. Hör att tävlingen är slut och så ser jag dem komma mot mig. På väg tillbaka mot Östermalm. Tusentals snorvalpar som alla ser likadana ut. Alla talar likadant. Fiiint. Blåvitrandiga skjortor med vit krage. Vita blusar. Det var roddtävling mellan Sigtuna vs Lundsbergs internatskolor. Aha. Gräddans grädde. Lättingarnas fest var sponsrad av Gant. Betalad av det arbetande folket.
Synd att det inte regnade. Men dom där är ju födda med guldsked i munnen. Och nu är det förstås deras tid mer än nånsin. Tänkte på Strindbergs scen ur Röda Rummet där välgörenhetskvinnorna fick höra att en dag så ska arbetarna komma ner från Vita Bergen och ta det som rätteligen hör till dem. Det var några år efter Pariskommunen. Samma år som strejken bland sågverksarbetarna i Sundsvall.
När ska överklassen sättas på plats på riktigt? Tänk att få besluta om massor av vindkraftverk på Östermalm och på östermalmbornas öar i skärgården.

måndag 10 maj 2010

Läsare som gör en glad

Jag var inbjuden till Tågets Dag i Ånge i torsdags. Det var i samband med att Banverket invigde nya Driftledningscentralen, vilket skapat många nya arbeten i annars hårt drabbade Ånge.

Jag berättade några historier ur boken Trainspottern och andra berättelser från järnvägen.

Allra roligast var ändå de många äldre järnvägare som kom förbi mitt bord, där jag sålde den boken och den förra, Järnvägsliv. De pratade om hur arbetet förändrats, om kolleger de kommer ihåg, inte minst om Lill-Åke, och om historier som borde skrivas ner.

Några skrattade gott åt mig och berättade att de läst boken och tyckte att den var mitt i prick. Det var så mycket de kände igen. Det känns bra att få höra. Samma sak när arbetskamrater undrar när nästa bok kommer.

- Nu har jag två böcker i bokhyllan och det är dom som du skrivit.

Visst känns det bra. Jag brukar ta de läsarna med till vårt arbetsplatsbibliotek och peka ut andra böcker att låna hem och prova.

Alldeles nyss ringde en kollega i Vännäs o sa att han ville köpa en bok till. Han hade skänkt bort sin bok till nån som skulle fylla år.

- Det var som mitt i prick, sa han, om bokens berättelser från arbetet.

Härligt att höra. Visst finns det de recensenter och förståsigpåare som tyckt att inte var det där något att trycka. Men det gäller att lyssna på de som begriper något. Det blir nog en bok till. Arbetets skildringar blir det aldrig för många av.

lördag 24 april 2010

Missa inte Jurell på Östasiatiska

Torsten Jurells utställning på Östasiatiska museet i Stockholm ska ni inte missa. En riktig orgie i att må bra av kulturen och att inspireras.

Goda nyheter från Underjorden, kallar han den. Med inspiration från inte minst Kina. Med träskulpturer, teckningar, en hel bok i maxiformat med grafikblad, brons- och glasgjutningar, målningar, tyg, collage , teater... ja allt finns här.

Här är fullt av ingångar ut i världen, impulser att se med nya ögon, intryck, uttryck.

En gult torn med högtalare återfinns i mängder av varianter. Högtalaren med information från underjorden. Lyssna på vad du hör. Kommentarer till utvecklingen i Afghanistan samsas med en sensationellt rolig och vacker rörlig marionetteater med dockor av kinesisk sten. Telefonnummer till kinesiska kriminella som säljer illegala papper typ körkort, universitetsbetyg osv. Stora kvinnoskulpturer i trä som heter Flickorna i Calais (efter Rhodin). En stor, kackerlacka i trä, härligt läcker och hängande i luften, med en poetisk text på ryggen (på kinesiska) om kackerlackan som söker kärleken i världen. Och mycket mycket mer.

Det hela är en magisk resa som handlar om att samla bilder och att se och se och se igen. Underjorden talar till oss. Vi tolkar och ser världen utifrån vad vi ser och från vad vi har med oss sedan tidigare. Torsten Jurell hjälper oss på vägen. Och han är otroligt skicklig. Och dessutom härligt lekfull.

En utställning som gör mig .. ja lycklig faktiskt. Tack vare skönheten, de vackra skulpturerna t.ex., lekfullheten och allvaret. Allt. Tillsammans.

Se den. På Östasiatiska till 9 maj. Köp boken. Goda nyheter från underjorden.

onsdag 14 april 2010

Protest mot SJs personalpolitik

Aktionen mot SJs personalpolitik blev en framgång. På 13 platser runt om i landet. I Sundsvall fick vi in insändare i gårdagens (13 april) lokaltidningar. Och under dagen var vi sedan ute på järnvägsstationen med flygbladet Det här är från oss som jobbar på tåget. Och dit kom både Dagbladet och Sundsvalls Tidning. Liksom Mittnytt som filmade och intervjuade. Härligt. Kan ses på deras websidor. Om kampen mot SJs sätt att ersätta fast anställda med osäkra timanställningar. Vi nådde alltså en härligt stor uppmärksamhet och gav SJ en rejäl knäpp på näsan.

Nu gäller det förstås att gå vidare, så det inte bara blir en dagslända. Dels handlar det om att gå vidare mot politikernas fortsatta avreglerings- och privatiseringspolitik vad gäller järnvägen. Och dels handlar det om att få igång en facklig offfensiv mot högerns arbetsrättspolitik. Det handlar inte bara om SJ, för det är likadant på andra håll. Var hittar du en fast anställning idag? Det är bemanningsföretag och det är timanställningar överallt.

Folk ska sitta vid telefonen och vänta på att någon ska ringa och säga att du behövs på jobbet. Eller så ringer ingen och det blir inget betalt den dagen. Hur fan kan man planera livet på det sättet?

Du vet inte om du ska jobba, du vet inte vad du tjänar. Sjuk utan ersättning, a-kassan mindre än minimal kanske. Går du med i facket då? Och om du gör det, vågar du säga ifrån?

Det här slår i förlängningen mot företagen själva, men så långt tänker de inte. Med osäker lön kan du inte satsa på några större inköp. Lågprissemester, lågprisliv. Det drabbar företagen så småningom. Det må dom ha.

Det kan också bli så att de blir vanligare med fackliga protester igen, att det växer fram en ny motståndsrörelse. Det må både dom och vi ha. Om folk lämnar facket så måste de bli mer aktiva, mer radikala. Det tänkte dom inte på.

Kampen fortsätter.

måndag 12 april 2010

Arbetslinjen - för att berika andra

Det var i Björkliden på vandrarhemmet Davvu Dalli (ett mycket trivsamt, lugnt och välbeläget ställe med trevlig personal, de köpte t.ex. min bok som de nu låter andra besökare läsa). Tina och jag var på en helt fantastisk skidsemester upp i fjällen runt Björkliden. Veckan efter påsk. Så en dag, onsdag 7/4, köpte jag Aftonbladet i affären i järnvägsstationen. Tillbaka i verkligheten.

Jag läste en krönika av Johan Hakelius, den kulturkonservative skribenten i Aftonbladet. Det går inte att definiera arbetarklass, sa han och kom sen fram till att arbetare mår bäst av att bara arbeta. Det tär på krafterna att alltid vara vilse, skrev han. Han menar med sitt självgoda leende och sin fluga, att det är bättre att låta andra stå för tänkandet. Sådana som han då!?

Men det stämmer förstås med dagens allmänna trend; Arbetslinjen: arbertare, sköt ditt jobb och skit i andra(s), så berikar vi oss ännu mer, vi som tillhör överklassen. Och så vill vi förstås slippa granskningar och kritik.

Var är dagens Strindberg?? Någon som kan täppa till truten på dessa stroppar som njuter av att gå överklassens ärenden och själva smörjer kråset av vad som ställs på bordet av tjänstefolket.

lördag 3 april 2010

Nytt från Afghanistan

Senaste nyheten från Afghanistan, i våra stora media, var igår att den afghanske presidenten Karzai anklagat västpolitiker för att vilja bestämma över afghansk politik och att de vill ha en marionettregim. Han nämnde Peter Galbraith, en hög FN-tjänsteman som efter förra årets presidentval sa att 30% av rösterna var riggade. Galbraith fick sparken senare.
Nu är det snart val igen och Karzai behöver låta kritisk mot USA för att inte tappa röster, om han nu inte skulle kunna fuska sig till seger en gång till.
Idag ser jag på nyheter från Afghanistan att tyska soldater i den nordliga provinsen Kunduz skjutit ihjäl sex afghanska regeringsoldater, i tron att de var fiender.
För varje dag som går, med skjutglada och nervösa utländska ockupationssoldater i landet, blir det fler afghaner som vill få slut på kriget och de kräver en annan lösning än fler utländska soldater.
Det finns ingen vettig anledning för att ha svenska soldater under Natos ledning i kriget i Afghanistan. Men många för att kräva att de svenska soldaterna ska ut ur landet och ett slut på den militära ockupationen av Afghanistan.

måndag 29 mars 2010

Dags byta bank?

Läser en kort kommentar på Aftonbladets ledarsida i fredags under rubrikrn Kanske dags byta bank?

Det gällde uppgiften att Nordea gett sina toppchefer fem miljoner var i bonus. Tillsammans tjänade de därmed i snitt tio miljoner var förra året. Och utdelningen till aktieägarna blev 7,7 miljarder.

Det finns gott om pengar, men dom hamnar självklart hos dom som redan har. Sådan är kapitalismen.

Aftonbladets kommentar var: Som vanligt är det kunderna som får betala - om de inte väljer att byta bank.

Jag tycker det låter sunt. Byt bank. Men till vilken då? SEB? Knappast. Swedbank. Knappast heller. Handelsbanken? Glöm det. De är alla lika insyltade i girighetens uppblåsthet kring det enda budordet: Åt den som har skall ges ännu mer.

Så vilken bank skall man byta till? Kanske dags att syna JAK-banken? Eller finns det andra förslag? Dags för en facebookgrupp jag protesterar mot storbankernas tjuvande av pengar från vanligt folk.

fredag 26 mars 2010

Från Haiti och Kenya

Igår kväll var jag och lyssnade på författaren, förläggaren, busschauffören m.m. Göran Lundin. Göran var på Kulturmagasinet i Sundsvall för att visa bilder från Haiti och prata om utvecklingen där. Spännande om landets historia, då det tydligen var där det första slavupproret segrade, i strider såväl mot franska, spanska som brittiska styrkor. Om det har Göran skrivit, i boken om den svarte generalen Francois Toussint l'Ouverture. Men framför allt pratade han om dagens Haiti. Dock mer om människorna och kulturen, mindre om jordbävning och de eländesbilder som brukar gälla som Haiti-bilden vi vanligen möter. Han pratade också väl om "Olof Palme-skolan" som han är med och stödjer och samlar in pengar till driften av. Se mer om skolan och annat på hans förlags hemsida; http://www.ordvisor.com/ Jag köpte Görans senaste roman som utspelar sig i Haiti, Baron Lördag.

Det var Göran som nappade på min bok förra året; Trainspottern och andra berättelser från järnvägen är utgiven på förlaget Ord&visor. Så min bok hittar ni också på den hemsidan. Upptäcker nu dessvärre, att Trainspottern inte längre ligger på förlagets bästsäljarlista. Där har den legat sedan den kom ut i oktober. Det har jag absolut inte haft något emot. Kanske borde skickat förlagets bästsäljarlistor (de tidigare alltså, där Trainspottern var med) till SJ. Deras argument, för att inte sälja min förra bok Järnvägsliv på tågen, var en gång att de bara sålde böcker som låg på bestsellerlistorna. Inte undra på att de var tvungna att sluta med bokförsäljning. Alla hade ju redan de böckerna.

Att Göran fortfarande, efter 18 böcker, arbetar deltid som busschaufför, tycker jag är klart imponerande.

Kvällen innan var jag i Västerås, inbjuden av Järnvägsklubben där, och pratade om Kenya och om järnvägsresande. Bra med folk, 25-30, och alla så pass intresserade att efter fikat, efter drygt en timmes prat och bilder, så blev alla kvar ytterligare en timme. Det blev förstås också prat om SJ och den gångna vinterns problem.

Jag passade på att sälja min bok och det gick alldeles utmärkt. Fick också en ny inbjudan till en annan järnvägsklubb senare i år.

torsdag 25 februari 2010

Bättre väder – men ännu sämre tågtrafik?

Politiker satte järnvägstrafikens chefer på förhörsbänken häromdan och fick veta att allt ska bli bättre. Vad skulle de annars säga?
Vädret kommer att bli bättre, visst, men frågan är hur trafiken ska bli bättre. Nu pekar tyvärr allt mot en ytterligare försämring av järnvägstrafik och all kollektivtrafik framöver. Modeordet för dagen är avreglering och privatisering. Därför ska nu fler privata bolag ut på de spår, där det redan är fullspikat. Dessutom ligger nu ett förslag till ny kollektivtrafiklag, som ska upp i riksdagen i mars om avreglering också för den regionala trafiken. Och mantrat även här är att låta privata aktörer plocka de lönsamma godbitarna ur kakan. Sedan väntar sig de här marknadsfundamentalisterna att staten ska ta ansvaret för det som blir över.
Dessa avregleringar innebär en återgång till en redan misslyckad politik. Inget bolag har råd att självt satsa de resurser som behövs för att klara av de satsningar som måste göras när allt dyrare olja och behovet av en klimatvänlig trafik ställer krav på en utökad järnvägstrafik. Det krävs en sammanhållen politik för trafiken, inte en ytterligare ökad splittring.
I konkurrensens spår, när SJ, Arriva, DSB, DB, Veolia, Tågkompaniet och andra ska lägga de bästa anbuden på de lönsamma sträckorna, då ska det sparas nånstans. Och det är det vi ser början på redan idag. Det sparas på underhåll, det sparas på vagnar, det sparas på personal, det sparas på utbildningar och det sparas till och med på säkerhet. Och detta bara för att det kliar i fingrarna av experimentlusta hos konsulter som vill driva järnvägstrafik som om det vore en livsmedelsbutikskedja, inriktad på sol året om. Resenärerna kommer inte att tjäna på detta, möjligen några klippare i bakgrunden, som vill plocka ut de lönsamma bitarna och låta resten av landet förtvina.
Så var läget också på 80-talet då det var nära att järnvägstrafiken norr om Gävle skulle läggas ner. Men ett intensivt opinionsarbete från miljövänner och fackligt aktiva stoppade den utvecklingen då.
Vinterns snö och kyla kan möjligen ha det goda med sig att också majoriteten av riksdagspolitikerna inser att järnvägstrafiken måste ingå i samhällets styrda infrastruktur. Och att den måste få det stöd den behöver i form av resurser till spår, underhåll, fordon och personal. Men då måste det bli stopp på marknadsliberalernas klåfingrighet på spårområdet.

Åke Johansson
SEKO Trafik Västernorrland

lördag 16 januari 2010

Baskien 2009

En minnesbild dyker upp. Det är när jag ser en demonstration på Sergels Torg i Stockholm. Istället ser jag framför mig en oerhört stark baskisk demonstration jag var med om i San Sebastian/Donostia i somras. Det är en tyst demonstration. I stort sett. En bil kör först, med en högtalare på taket. Den spelar en stark klassisk väldigt känslosam melodi. Som en sorgemarsch. Efteråt kommer ett hundratal män och kvinnor i alla åldrar. Alla bär en bild av en baskisk fånge. På bilderna finns också angett namn och hur länge de varit fängslade. Demonstrationståget går genom den gamla stadens gator som för stunden är ganska tomma, eftersom det just då regnar tungt. Turisterna har sprungit in på barerna och provar några pinchos.
Runt om i staden finns bilder av en man, Jon Agirre, som varit fängslad i 29 år. 29 år som politisk fånge. Han är 79 år gammal och sjuk, men spanska myndigheter vägrar släppa honom fri. Ingen tillåts ha kontakt med honom.
En annan dag en ny demonstration. Också en tyst demonstration, denna gång stillastående, utanför det gamla stadshuset i stadens centrum. Frige Jon, 29 år som politisk fånge, är budskapet. Framför den lilla gruppen, ett hundratal demonstranter i olika åldrar också nu, står ett tjugotal mycket välbeväpnade soldater.
Baskerna protesterar också mot att spanska myndigheter medvetet håller inne med att varna civila när ETA spränger bomber.
Men starkaste minnet av mitt tio dagar långa uppehåll i den fina baskiska staden San Sebastian/Donostia, är ändå den oerhört känslosamma tysta demonstrationen efter bilen med den smärtsamt vackra musiken.

Nu ska vinsten gå till finska staten

  Finsk tågaktör erövrar Sverige – experter varnar bolaget för kaos Rubrik i Dagens Nyheter 5 mars. Bakgrunden är att Finska statens järnväg...