Boken på arbetsplatsen 2009

Regn, regn, regn. Böcker, böcker, böcker.
Fackliga kulturombud, ABF:are, några bibliotekarier, och så några fackliga ombudsmän. Och så en hel hög med arbetarförfattare. Och någon konstnär; Hej Roine!
Alla dessa infann sig på LOs folkhögskola på Runö 16-18 november. Ett evenemang som brukar genomföras på den klassiska Brunnsviks Folkhögskola. Som nu dessvärrre har sålts ut av LO.
Ändå, det var några härliga dagar med uppläsningar, diskussioner, föredrag, intervjuer, samtal, nya och gamla vänner.

Jag brukar vara där som fackligt bokombud, ibland för att presentera ett bokprojekt, som Järnvägare läser, där vi satte upp arbetsplatsbibliotek, och Järnvägare berättar, då vi hade skrivarcirklar. Projekt med stöd av SEKO, SJ, ABF, En bok för alla och Kultur i arbetslivet.
I år var jag där för att presentera boken Trainspottern och andra berättelser från järnvägen. Den borgerliga regeringen har aviserat att bidragen till läs- och skrivfrämjande projekt bland arbetare ska försvinna. Det började med slakten av förlaget En bok för alla. Och nu verkar det bli helt stopp för stöd åt t.ex. arbetsplatsbibliotek.
Många författare har tidigare efterlyst en satsning från arbetarerörelsen att själv gå in och samla ihop pengar till En bok för allas utgivning av kvalitetsböcker till bra pris. Men ingenting har hänt. När Torgny Karnstedt och andra försökte få S-representanten Gunilla Carlsson att i en debatt utlova pengar till En bok för alla och till kulturfrämjande initiativ bland LOs medlemmar kunde hon dock inte utlova några pengar.
Det är tyvärr så att Kultur och Bildning ger inga höga poäng, när partier och fackförbund ska göra sina prioriteringar.
Samtidigt som det är kultur och bildning som kan ge arbetarrörelsen den styrka, den kaxighet och det självförtroende som rörelsen idag har tappat. Rörelsen har tunnats ut och försvagats så pass att den snart inte kan gå vidare. Då kan det bli som den unga poeten och kallskänkan Jenny Wrangborg läste i sin dikt - "snart går vi utan er"
Hon fanns på plats, liksom andra medlemmar i Föreningen Arbetarskrivare som Maria Hamberg, David Ericsson, Lena Kallenberg, Torgny Karnstedt, Bernt-Olov Andersson och Micke Evhammar. Dessutom Kjell Eriksson, Kjell Johansson, Hans Lagerberg, Håkan Boström och säkert fler som jag just nu har glömt bort. Tecknaren Robert Nyberg inte att förglömma.
Det knöts en del band mellan författare och fackligt aktiva för framtida samarbete och debatten lämnade säkert tankar till vidare funderingar och vidare arbete på att sprida kultur och bildning för att stärka arbetarrörelsen.

Idag har vi annars blivit allt svagare. Som Kjell Eriksson och Martin Viredius (från Transport) sa, att nu är det åter tid för strejkbrytare. Otänkbart för tio år sedan. Men nu är dom här. Det kyler på. Det är en kall tid.
Det är en tid då arbetarkulturen behövs. För att göra tiden synlig. För att göra frågeställningarna tydligare. För att stärka fronten.

På Hulmarknad i Stockholm

Jag fick en inbjudan till en Hjulmarknad. Det skedde vid världspremiären på min bok, vilket hände sig en höstdag på Gävle Järnvägsmuseum. Och igår var det dags, i Frihamnshallen i Frihamnen i Stockholm. Över 100 försäljare och massor av folk var det som kom och tittade på gamla och nya modelljärnvägar, spårvagnsmodeller, gamla biljetter, och massor av prylar som hör till när det vankas järnvägs-, spårvagns-, buss- bil- och flygentusiaster. Och så förstås böcker. Mest var det minnesböcker kring olika gamla banor och liknande.

Fast jag är inte så säker. Jag hann nämligen inte själv gå runt och titta. Jag var där för att sälja mina böcker. Och medan det vid alla andra bord var flera försäljare så var jag ensam vid mitt och kunde inte bara ge mig iväg. Jo en gång bad jag grannen från Malmköpings museispårväg att passa mitt bord medan jag gick och köpte en dricka. Han sålde faktiskt en bok åt mig under tiden, så jag borde förstås ha passat på och tagit en längre runda då.

I alla fall så gick min försäljning riktigt bra. Sålde en hel massa böcker. Många kom och tittade och jag förklarade att nu har jag plockat ihop en del av mina historier, en del roliga korta berättelser, andra längre mer spännande och dramatiska historier, från snart 30 års arbete på järnvägen. Och det var många som tyckte det var en bra idé. Och jag lyckades faktiskt övertyga en hel del om att det nog fanns anledning att köpa hem min bok att läsa. Särskilt roligt var det att träffa på en del andra aktiva järnvägare. De fick med sig ett litet blad om min bok att sätta upp på sina jobb. Och jag uppmanade dem att också skriva ner sina historier. Järnvägare borde ta mer plats i samhällsdebatten.

Så väska och ryggsäck var mycket lättare att bära på hemvägen.
Däremot höll inte min tanke att fortsätta dagen med att besöka ABF-huset på Sveavägen där det var Socialistiskt Forum samma dag. När jag var klar i Frihamnen så var det i stort sett slut på ABF, så jag hoppade den idén.
Jag hade redan betalt pengar för bordet på Hjulmarknaden när jag långt senare fick höra talas om vänsterinitiativet på ABF-huset. Annars hade jag kanske valt att gå ditt och sälja böcker där, om det var möjligt. Hela Föreningen Arbetarskrivare borde ha samlat sig till ett bord där. Nästa gång vi hör talas om liknande arrangemang borde föreningen ta plats där.

Häftigt jobba på SJ

Alldeles före sommarsemestern varslade SJ 200 anställda, varav 21 tågvärdar och lokförare i Sundsvall. Från facket sa vi att det var orimligt, det ringde i mobilen var o varannan dag att det saknas folk till alla tåg. Det blev heller inga uppsägningar, men olika erbjudanden till dem som skulle gå i pension de närmaste åren om kortare arbetstid. Vilket de flesta nappade på.

Och nu ska de ta in timanställda istället. Det kanske ni hört om? I Stockholm var det Audition inför en jury på Wallmans salonger, för de som ville bli anställda som tågvärdar. Fantastiskt, vart är vi på väg? Hur ser dom på våra arbeten? Annonstexten inför jobbansökan var Vill ni turnera land o rike runt och uppträda inför miljoner åskådare?

I Sundsvall o några andra orter var det mer normala uttagningar. De som sedan får jobb måste själva betala uniformen och de får inte betalt under utbildningen. Anställning på 20-30 % är det sagt.
Samtidigt ska det bli sämre arbetstider. Nu ska vi jobba ännu mer på helgerna. På ett sexveckorsschema ska vi jobba fyra helger av sex. Det har ”alltid” varit varannan helg o redan det tycker vi är för mycket.

Det är bara att vänta på vad som komma skall ur det nya arbetslivet. Nästa sommar kanske vi blir kallade till audition allihop; För dig som vill behålla jobbet. Visa upp er på catwalken med slips och handdator och sjung en sång till chefens lov. Annars …
Just nu har jag fyra år till pension, det är fortfarande 60 år för oss som jobbat på SJ så länge som jag. Men med alla avregleringar, bolagiseringar o nya företag, så riskerar vi varje år att hamna under nåt nytt avtal och tvingas gå till vi är 65. Om vi ens får ha jobbet kvar.

Men det allra värsta är nog det här med att de gör allt för att ta ifrån oss respekten. Som att de vill att vi ska se vårt jobb som något vem som helst kan utföra, när de har tid över från ett annat deltidsjobb kanske. Ett par veckors utbildning räcker nu, mot min fyramånadersutbildning eller vad det nu var, och all vidareutbildning vi tidigare haft, vilket numera ersatts av charmkurser.
Hur länge kan sånt här fungera? När det bara finns korttidsutbildade tågvärdar ute på ett tåg och något skulle gå sönder eller något allvarligt hända? Svaret från cheferna kan låta: äh det är inte så ofta det händer.

Visst är det häftigt? Är det så här på andra ställen också?